livesinthebalance.org
FRÅGOR OCH SVAR
Ett mer empatiskt, produktivt och eektivt tillvägagångssätt
för att förstå och hjälpa barn med problemskapande beteende.
Dr. Ross Greene är upphovsman till detta forskningsbaserade arbetssätt – numera kallat Collaborative & Proactive
Solutions (CPS), kollaborativa och proaktiva lösningar – för att förstå och hjälpa barn med problemskapande beteende,
beskrivet i böckerna Explosiva barn och Vilse i skolan. CPS modellen har implementerats i otaliga familjer, skolor, psykiatriska
slutenvårdsavdelningar, behandlingshem och ungdomsanstalter. Arbetssättet baseras på två principer. För det första,
utmanande beteende hos barn förstås bäst som ett resultat av eftersläpande kognitiva färdigheter (generellt inom områdena
flexibilitet/anpassningsförmåga/frustrationstolerans och problemlösningsförmåga) snarare än som resultat av passivt,
tillåtande, inkonsekvent, konsekvenslöst föräldraskap. För det andra, det bästa sättet att minska utmanande händelser är
att arbeta tillsammans med barnet för att lösa de problem som sätter igång dessa händelser (snarare än att tvinga på den
vuxnes vilja och intensivt användande av belöning och bestraningssystem). Nedan följer några viktiga frågor som besvaras
av modellen.
FRÅGA: Varför är utmanande barn utmanande?
SVAR: För att de saknar färdigheter som krävs för att inte vara utmanande. Om de hade dessa färdigheter skulle de inte
vara utmanande. Detta beror på att – och detta är kanske modellens grundsten – Barn gör rätt om de kan. Likaså, för att
(här kommer en grundsten till) Att göra väl ifrån sig är att föredra framför att inte göra väl ifrån sig. Detta är självklart en
dramatisk ändring av synsätt från att betrakta utmanande barn som uppmärksamhetssökande, manipulativa, aggressiva,
gränsprövande och med dålig motivation. Det är helt andra linser vi byter till, med stöd av forskning inom neurovetenskap
över de senaste 30-40 åren, vilket har en dramatisk inverkan på hur vårdgivare tar sig an att hjälpa sådana barn.
FRÅGA: När är utmanande barn utmanande?
SVAR: När kraven eller förväntningarna som ställs på dem överstiger de färdigheter de har för att svara upp på ett lämpligt
sätt. Självklart gör vi alla så, nämligen reagerar på ett maladaptivt sätt: när vi saknar färdigheterna att reagera på ett
välanpassat sätt. Således är ett viktigt mål för dem som skall hjälpa att identifiera de färdigheter ett utmanande barn saknar.
Ett ännu viktigare mål är att identifiera de specifika förväntningar ett barn har svårt att möta, kallade olösta problem…och
att hjälpa barn lösa dessa problem. Eftersom olösta problem tenderar att vara mycket förutsägbara, bör problemlösningen
för det mesta vara proaktiv. Identifiering av eftersläpande förmågor och olösta problem görs genom ett instrument som
kallas Assessment of Lagging Skills and Unsolved Problems (ALSUP), Bedömning av eftersläpande färdigheter och olösta
problem. Du kan hitta ALSUP under rubriken The Paperwork på hemsidan av Lives in the Balance, den ideella organisation
Dr. Greene grundade för att hjälpa till med att sprida sitt arbetssätt (livesinthebalance.org).
FRÅGA: Vilka beteenden uppvisar utmanande barn när de inte har färdigheter som räcker för att konstruktivt
hantera en del krav?
SVAR: Utmanande barn kommunicerar att de kämpar med att hantera krav och förväntningar på en del relativt vanliga
sätt: gnälla, tjura, deppa, dra sig tillbaka, gråta, skrika, svära, slå, spotta, sparka, kasta saker, ljuga, stjäla osv. Vad ett barn gör
när det har svårt att möta krav och förväntningar är inte den viktigaste delen (även om det kan kännas så). Varför och när
barnet gör dessa saker är mycket viktigare.
FRÅGA: Vad borde vi göra annorlunda för att hjälpa dessa barn bättre än vi gör nu?
SVAR: Om problemskapande beteende sätts igång av bristande färdigheter snarare än bristande motivation är det lätt att
förstå varför belöning och bestraning av ett barn kanske inte förbättrar saker och ting. Eftersom utmanande beteende sker
som svar på mycket förutsägbara olösta problem är målet således att lösa dessa problem. Men, om vi löser dem ensidigt,
genom att tvinga på barnet den vuxnes vilja (vilket i modellen kallas för ”plan A”), kommer vi endast att öka sannolikheten
för utmanande händelser och inte lösa problem långsiktigt. Det är bättre att lösa problem i samarbete med barnet (”plan B”),
så att barnet är en fullvärdig deltagare. Lösningarna är mer bestående och (över tid) kommer barnet – ofta även de vuxna
– att lära sig de färdigheter som de saknade från första början. Plan B består av tre grundläggande delar. Den första delen –
som kallas empatisteget – involverar informationsinsamling från barnet med syfte att uppnå klarast möjliga bild av barnets
bekymmer eller perspektiv för ett givet olöst problem. Den andra delen (som kallas för definiera den vuxnes bekymmer)
innebär att man för fram den vuxnes bekymmer eller perspektiv på samma olösta problem. Det tredje steget (som kallas
för inbjudan) innebär att den vuxne och barnet bollar idéer om lösningar för att landa i en plan för en lösning som är både
realistisk och ömsesidigt tillfredsställande. ..med andra ord, en lösning som adresserar båda parters bekymmer och som
båda parter klarar av att uppfylla.
FRÅGA: Var kan jag lära mig mer om modellen?
SVAR: Lives in the Balance hemsida är en mycket bra plats att börja på. Där finns massvis med gratis information och
verktyg som hjälper dig att lära dig mer om Dr. Greenes arbetssätt, inklusive streamade videofilmer, radioprogram, referat,
stöd och mycket mer.
FRÅGA: Är inte detta samma modell som förut kallades Collaborative Problem Solving?
SVAR: Dr. Greene är upphovsman till arbetssättet Collaborative Problem Solving och refererade till modellen med denna
betäckning i sina forskningsartiklar, böcker och seminarier. Han kallar modellen nu för Collaborative & Proactive Solutions
(CPS). Var försiktig! Det finns andra som använder namnet Collaborative Problem Solving därute, men de har inget att göra
med skapandet eller utvecklingen av Dr. Greenes modell och har inget att göra med Dr. Greene eller Lives in the Balance.
REV 081616
SWEDISH